Bara ord, 18 aug 2010

Mitt mål om att ha ett textbaserat levebröd förlorar stegvis sin kraft, det försvinner inte men vaggas sakta in i drömmarnas värld. Där är allt som krossat glas, spillror av forna drömmar som aldrig fick vingar, aldrig blev något mer än det var innan verkligheten slog ned sin hammare. Jag vill inte se mitt mål bli en dröm för att sedan bli blott en skärva bland tusen. Visst måste jag kunna vägra det, förhindra och sätta stop – men hur?

Jag lever i mina texter. Det är en av dem få platser som jag verkligen är vid liv. Kanske är det bara där och med barnen som jag genuint hör mig själv, ser mig själv, är mig själv – är vid liv; på riktigt. Stundtals är den vetskapen vacker, en romantisering av rotlösheten, förvirringen och den betungande känslan av att inte passa in eller att få vara. Men allt som oftast är det bara fult och klibbigt, ett trampande i ingenstans men överallt, aldrig men alltid, framåt men bakåt. Allt snurrar men jag står still medan jag springer, kommer ingenstans trots otaliga försök – är jag dömd att stå här eller har jag missat något? Nej, jag vet, jag är inte dömd att stå still och jag missar inte mycket, kanske ser jag till och med för mycket ibland. I ögonvrån ser jag ofta sådant som jag egentligen inte ska se, saker och ting som omgivningen försöker dölja men som jag instinktivt lägger märke till och påpekar, lyfter fram och hånar. Det är mitt försvar. Att krossa tystnaden är det enda sättet för mig att överleva den, jag har inte hittat något annat sätt och vet faktiskt inte om jag vill hitta något. Om jag inte krossar den så måste jag leva med den, det kan jag inte.

Mina ord är och förblir små i förhållande till världen, men i förhållande till mig så är de gigantiska. För jag är en liten man, en onekligen ömtålig varelse som vankar i förvirring. Kan inte sitta still, kan inte ta order om de levereras av någon som låter sin auktoritet sippra in på hans/hennes värde som människa. Jag kan inte ens fullfölja en skolgång, behålla ett jobb eller för den delen hålla ihop en relation, och visst har jag fått dessa faktum levererade som slag. Många gånger har det gjort ont, andra gånger har det gått mig förbi, vissa gånger har det smekt mig då slagmannen målats upp som en gycklare. Men i en skola finns det alltid lärare som är – ursäkta språket, NOT! – kukhuvuden och bitterfittor, på jobben finns chefer som låter sin auktoritet sippra in på sina värden som människor och i relationer är man alltid två.

När den här texten började satt jag på en plats jag avskyr och det började bra, nu sitter jag i en soffa med en lätt irriterad flickvän liggandes i sängen bakom den stängda dörren framför mig. Texten avslutas här och jag vet faktiskt inte vad orden säger efter första stycket men jag vet att de är större än mig trots att de, som Ranelid säger, inte väger något.

Godnatt du vackra du…

Blandade inlägg

Hand-i-hand i grändens mörker…

Vi går tillsammans nedför mörka gränder,
utrymmet krymper, väggarna kramar oss,

Solen lutar sig emot våra ryggar men vi vänder oss inte om,
vandrar på, hand-i-hand med blickarna sänkta,

Marken är bekant, jag har gått här förut på denna ojämna mark,
mina fötter har en gång snubblat här, sprungit och släpat mig fram,

Framåt men bakåt i en paradox utan ende.

Blodet vilar kvar i pölar som aldrig torkar, salta tårar fläckar gruset,
korpar vilar hungrigt sina ögon på oss, skär i oss,
hackar våra sinnen i tusen bitar på distans utan att märkas,
aldrig synas men alltid finnas, för oss i mörkret,

Men allt är borta i solen som vi så konsekvent vägrar att vända oss emot.

Blandade inlägg

…

Det förflutna i form utav dunkla minnen av rädsla smeker mig sorgsen.

Alla hårda ord som sades då ekar nu, alla förnedrande slag som slogs då svider nu, finner mig gråta torra tårar som aldrig kommer – ligger som en klump i halsen och rösten, den är redo att spricka.

Tankarna springer om varandra och jag försöker att vika undan, ramla ner i en skyddsgrop i hopp om att undfly den kärleksdödande känsla som svävar över oss likt en korp.

Låt mig inte beröras än en gång av korpens näbb…

Blandade inlägg

Abonnerad av de utslagna…

Rotlöshetens tysta skrik ekar mig kall, rispar sår i hjärtat som slängs mellan olika världar. Finner ingen trygghet i min existens blott stundtals lugn och ro, korta ögonblick där jag är tillfreds med min tillvaro. Jag vill tänka ”Hem ljuva hem!”, ”Borta bra men hemma bäst!”, vill ha en vägg att fylla med fotografier, vill sucka över en överfull diskho och jag vill ha min frizon dit jag kan fly, låsa om mig i hopp om att omvärlden för en stund stannar upp.

Igår när jag gick genom Stadsparken var lekplatsen abonnerad av de utslagna. På en bänk i utkanten av lekplatsen satt tre förfriskade personer, på bänken i mitten av parken låg en man och sov och utstrött här och var satt där fler. På den första bänken satt den ena och grät medan den andra bad om ursäkt för något som hänt, och den tredje satt med sorgliga ögon och blickade bortom allt bråk och stök. Han var rotlös – precis som jag. Han blev min spegelbild till en verklighet som vore min om jag inte haft min familj. Om inte deras varma händer tagit mina kalla fingrar, om de inte viskat om hoppet, tron och kärleken så hade det likväl kunnat varit jag som satt där på bänken och lät blicken vandra. Visserligen låter jag ofta min blick sväva bort i samma takt som en tår föds i ögonvrån, tankarna om en annan tid i en annan värld vaknar till liv och jag är i min utopi. Kanske var det där den förfriskade och sorgsna mannen var, i sin utopi, i en värld där han faktiskt får vara med, där han slipper glåpord och slående blickar från människor som med näsan emot skyn trampar på andra för att lyckas resa sig uppåt.

Jag finner fler likheter med mig själv och de utslagna som vilar sina trötta kroppar på parkbänkar, i buskar, trappuppgångar, soprum och cykelkällare än de som lever i det stundtals likgiltiga kollektiv vi väljer att kalla samhället. Fast det kanske inte alltid handlar om likgiltighet, ibland är det ju faktiskt girighet som styr samhället framåt och mänskligheten bakåt, ibland är det tanken ”vi och dem” och ibland är det nog ”bara” hoppet som tar slut, tron som inte finns eller kärleken som checkat ut. Men i min näst intill cynism gentemot samhället så vet jag – eller i alla fall tvingar mig att tro – att den faktiskt är värd att kämpa för, att det mer eller mindre borde vara ett krav som borde bäras av alla, såväl bänkboende som herrgårdsboende hjärtan.

Vi och dem, barn och ungar, kvinnor och män, svenskar och invandrare – allt ska delas upp, graderas och degraderas tills mönstrerna är lika, linjerna raka och tonerna monotona.

Den där sorgsna mannen på bänken var lika mycket jag som han var du, han föll precis som vi men har ännu inte landat…

Blandade inlägg

Ordbajsa på midsommar 2010

Det finns inget utrymme för att konstla sig genom livet. Man måste följa stigen som läggs framför en och göra det bästa av alla dem diken och stup man möter, snubblar i, slukas av och stundtals hoppar ned i. Det är varken lättare eller svårare än så, finns inga tänk om, inga genvägar som är annat än omvägar fram till det man försöker kringgå. För det är ju så att vi alla springer emot samma slut, vi alla springer, går, lunkar och snubblar på olika stigar men vi alla kommer att möta hinder. Saker och ting som vi inte vill gå igenom kommer vi att tvingas genomgå – vare sig vi vill eller inte.

Vissa vill - kanske tror i sin naiva bubbla – att livet är en dans på rosor, en sång på den sjunde himmelen där vi trygga ligger nedbäddade i rena sängar. Andra vill se livet som en utdragen död där lycka, kärlek, hopp och tro blott är nödvändiga ingredienser som allt som oftast lyser med sin frånvaro. Själv har jag stått på båda sidor, blickat otrygg in i det jag aldrig kommer få, cyniskt tittat på det jag aldrig velat ha. Men alltid förvirrad vankat i tomrummet, i gråzonen som inte funnits men som jag skapat.

Jag har alltid trivts i den gråzonen. Där ingenting är riktigt på riktigt har jag alltid velat vara. Det har varit min trygghet, i det otrygga har min rotlöshet funnit sin plats och varje envist fundament som skänkt mig det som denna gråzon aldrig kunnat ge har jag lyckats fly, förstöra, glömma bort eller lämnat bakom mig i all sin prakt. Å andra sidan borde väl denna gråzon vara den perfekta balansen mellan den naiva tron om rosbladens underlag och cynikerns mörker. Men livet är inte bara svart, vitt eller grått. Det är varje färg i regnbågen och alla dess nyanser.

Det kanske är så livets stig ser ut – som en utsträckt regnbåge ut i oändligheten som en dag tar slut.

Blandade inlägg