Gud Slänger Inte Mer Skit På Oss Än Vad Vi Klarar Av

Gick in på min mail och såg att jag fått mail ifrån min gamla lärare. Och ja jag började nästan gråta ! Det låter kanske löjligt för somliga, men så nära jag kom den människan, så mycket hon gjorde för mig, så mycket som hon förändrade mig som person, med det i åtanke är det förstårlig reaktion ! Vi har inte hörts av på två år nu, ja tills just nu då !
Jag träffade henne i princip dagligen i två och ett halvt års tid. Hon lärde känna mig när jag mådde som dåligast, då jag bara satt och stirrade rakt fram på väggen när jag kom in igenom dörren, då allt jag skrev handlade om ångest och död, då jag gång på gång fick rå flipp under matte lektionerna. Hon hörde av sig när jag inte kom till skolan och hon satt ofta och hade långa diskussioner med mig om allt och inget. Hon och en av de andra lärarna, peppade (tjatade på mig) att skicka in en dikt till en tävling, jag blev antagen och fick den publicerad i en diktsamling. Hon uppmuntrade mig alltid, i allting ! Inte bara skolan, utan även allt det privata med.
Den kvinnan är guld värd och jag är så enormt tacksam att jag fått möjligheten att lära känna henne.
Och det känns härligt på ett sätt, att jag faktiskt lyckats göra ett sådant starkt intryck på en människa.

Livet känns lika underbart som förut idag.
Satt och reflekterade över en hel del, blev liksom lite så när jag svarade på mailen och frågorna hon ställde.
Det är skrämmande, fascinerande och helt otroligt, allt det som faktiskt har hänt det senaste åren. Det har hänt så enormt mycket, och skulle jag berätta, skulle ni inte ens tro på hälften, och resten skulle antagligen chocka er något enormt.
Som jag sagt och säger till folk som frågar om hur vi mår, “Först nu står vi någorlunda stabilt”. Och det stämmer faktiskt. Och det har varit så enormt mycket blod, svett och tårar på vägen hit där vi står idag. Så enormt många misslyckanden, påfrestningar, misstag, blandat med glädje. Jag kan knappt tro det.
Jag skriver ju alltid att man ska se framåt och skit i det förflutna i princip. Vissa delar är inte så enkla att skaka av sig, speciellt inte saker som hänt de senaste åren.
Så många svek, lögner, missförstånd, självförnekande, smärta, i vissa perioder kunde allt bara jämföras med ett långsamt självmord. Det har varit en tuff väg, en väg jag aldrig vill gå igen. En väg jag helst av allt vill glömma.
Men vad har jag lärt mig? Jag har lärt mig det verkliga värdet i de människor jag älskar, jag har lärt mig hur snabbt något/någon kan försvinna, jag har lärt mig så mycket om mig själv, jag älskar livet på ett sätt jag för några år sedan aldrig hade trott var möjligt, jag ser på saker och ting annorlunda. Trots allt, så har jag lärt mig så enormt mycket och jag lyckades gå igenom det helvetet och komma ut som en starkare människa.
Och nej jag överdramatiserar faktiskt inte just nu, på det sättet filosofer och poeter har en tendens att göra. Utan det var och är faktiskt på det sättet.
Hela våran värld var nära att falla i bitar många gånger, men överlevde jag min barndom och tonår, så är det kanske inte så förvånande att man överlevde även det.
Även om jag inte är troende, så tror jag det finns någon slags sanning i meningen “Gud slänger inte mer skit på oss än vad vi klarar av”.

Får väl avsluta detta inlägget med att:

Jag är så enormt tacksam över mitt liv, jag är så enormt tacksam över människorna i mitt liv som dag efter dag fortsätter att förgylla min tillvaro, och trots all skit, så hade jag aldrig velat byta ut mitt förflutna. Det har gjort mig till en bättre människa, och har lärt mig så enormt mycket som en bok eller en lärare aldrig kan lära ut.

"Joy of living is no more a mask
The Eden I found will forever last"

Nightwish - Know Why The Nightengale Sings

Kommentarer (1)

Endast inloggade medlemmar kan kommentera bloggarna